Syltraversen 2016

Läs loggen på Geocaching.com

För länge sen, dvs förra året bröt jag fotleden på alla tänkbara ställen, inte så bra. I samband med att gipset plockades av och rehab började kom denna cache. Oj, det kändes lite fjuttigt att kalla den bara en cache, denna monstercache låter bättre. Som relativt van fjällvandrare har Sylarna alltid stått på listan men jag hade inte någon koll på Syltraversen mer än att den fanns. Tiden gick och man fick läsa FTF-logg och STF-logg och suget steg ytterligare. Vintern kom och våren gick över till sommar. Tror det var under SM-veckan i Norrköping som jag och Marcus började kolla våra kalendrar om det fanns någon period som passade och vi konstaterade att direkt efter Örebro och Battle of Vikings skulle det fungera. Så blev det, vi kom hem natten mot söndag för att packa ihop ryggan, gick och la mig 01:30 och upp 07:00 för att bli upplockad klockan 08:00. Inte så pigg men grymt laddad.

Innan det här hade foten läkt och börjat fungera riktigt bra, kan väl inte påstå att den fått utstå några maratonlopp i fjällen men den borde hålla, vilket den också gjorde. Vi hade även läst loggarna igen några gånger och läst och sett allt på internet. Vi hade fixat all utrustning som skulle behövas. Ryggsäckarna checkades in på 17 respektive 21 kg när vi lämnade Storulvåns fjällstation. Vi gick med raska steg med en motivation som var på topp. Fikade lite gott i Spåime och pratade med några vandrare. När vi väl kom upp till fjällstationen var receptionen stängd så vi valde en tältplats för kvällen och tillagade en monstermiddag för att ladda inför morgondagen, sen var det godnatt.

Nu var vi alltså här, dagen D. Jag hörde ett tyst väsande "klockan är halv sju", skiter väl jag i tänkte jag... sen klarnade det lite och jag förstod att vi måste nog fasen kliva upp nu. Efter frukost stod vi där färdigpackade med bara det nödvändiga med oss. De första km gick bra, kändes skönt med en liten ryggsäck och kroppen svarade rätt bra den med efter en stund när stelheten från gårdagen släppte.

Väl framme vid det första hindret, den första Pinackeln försökte vi söka oss fram på den rätta vägen men det var inte helt lätt och vi gick givetvis fel. När vi upptäckte det övergick ösregnet helt plötsligt i en hagelstorm som piskade oss hårt och jag började fundera på om denna monstercache hade en väderförbannelse över sig... Vi konstaterade att vi gått för långt fel och inledde klättrandet uppåt där vi var. Tack vare regn och hagel var mossan som denna led var klädd med slemmigt snorhal. Men det gick trotts allt att ta sig upp även den vägen och det blev bara ett litet enmeters fall från min sida när mossan inte höll hela min kroppstyngde

Att komma upp på ettan var verkligen en milsten, kändes hur skönt som helst och vi hittade det vi letade efter. Även fästpunkten för firningen såg fin ut, men för säkerhetsskull kopplade vi in en extra säkring ifall den inte skulle hålla, men den höll för mig och Marcus kunde raskt komma efter, lite för fort så jag han knappt få fram kameran.

Uppe på tvåan hade det gått sjukt lång tid så jag bestämde att det var dags för lunch och Marcus höll med. Vi hittade en liten plats i skydd för vädret där vi satte upp vårt kök. Efter en god frystorkad pasta återvände modet och orken och vi gav oss på trean.

På vägen upp mot toppen såg vi även en människa, kan ha varit en hallucination för vi såg den aldrig mer. Vi traskade på och vädret gick faktiskt över till sol och underlaget började torka upp. Vi hade dock ett problem, vattnet började ta slut. Det hade redan gått fem liter. Vi sökte reda på en snölega där vi lånade lite snö att smälta. Ni skulle sett petflaskornas form efter att vi hällt i kokhett vatten Under tiden hade vi fått njuta av solen och magiska vyer, men dom skulle snart försvinna.

Nu när vattenreserven var säkrad knallade vi vidare och kom upp på Djävulskammen, en smal rackare som innehöll nått som vi fann. Vi gick vidare till Storsylens lilla utmaning och då jag inte är helt överens med höjder och lodräta stup på flera hundra meter fick jag bita ihop. Vi kom upp, båda två... nu stod vi och skrev in oss i loggboken, inte cachens loggbok utan STFs och TTs topploggböcker, det gjorde vi även på den lite lägra toppen som ligger i Sverige.

Nu var det ju bara lillsylen kvar, det kändes som vi var så gott som klara... men det väntade fyra timmar till i regn och dimma innan vi skulle vara tillbaka vid tältet.

Att lillsylen fått sitt namn för att den är mindre än storsylen förstår jag men den är INTE liten. Vi kämpade och slet och kom tillslut upp på den faktiska toppen, vi hade sett några innan som visade sig inte vara toppen. Med all information insamlad fick vi grönt i checkern som nr tre. Snacka om energiboost. Nu sprang vi inte ner för berget, det gick inte. Kropparna var helt överens om att nu räcker det för idag, det var endast viljan som tog oss ner och slutligen in på den rösade leden ner mot stationen. Väl framme tryckte vi i oss god ölkorv innan vi tillslut tog oss upp i fjällstationen och lagade middag, då var klockan över 23.

Totalt tog det 14 timmar och 47 minuter från tält tillbaka till tält. Fy fasiken vilken dag men hagel, regn, sol och massor av dimma. Vi tradklättrade för första gången vilket också gav mersmak.

Jag är så nöjd över det vi har genomfört och jag har sån respekt för er som genomfört denna tidigare i klart värre väder än vad vi hade. Ni är galna

Tack Marcus Ma_Fran för sällskapet och tack CO för denna vansinniga utmaning, helt underbart knasigt.

När loggen signerades funderade även vi på vad vi skulle göra härnäst för att toppa detta...

Givetvis blir det favoritpoäng, lika säkert som jag nu sitter här och skriver detta med en tår av glädje i ögat...

TACK! TACK! TACK! TACK! TACK! TACK! TACK! TACK! TACK! TACK! TACK! TACK!