Till en början skulle jag vilja berätta om resan 1995 (det finns några
bilder därifrån).
Den tog sin början på en krog i Stockholm när jag och Michael satt och
fantiserade. Jag var fast besluten om att åka till fjällen även denna höst
för att fotografera, han var också sugen på att åka någon stans. Vi viste
båda att Sarek var stället för oss.
Vi tog bilen till Kvikkjokk ca 140 mil vilket vi körde i två etapper. När
vi var framme slog vi läger nere vid älven. Vi satt vid vårt tält och
drack några välförtjänta öl, de skulle bli våra sista på en ganska lång
tid. Jag hade fått ett tips från några killar när jag var uppe på
Kebenekaise, att man ska packa maten i dagspåsar. Man packar all mat som
du skall äta en dag i den dagens påse. Sakt och gjort, morgonen efter
delade vi upp maten i tolv högar med frukost, lunch, middag och kvällsfika
samt den enora lyxen av chokladkakor som vi hade med oss. Läs mer under
fliken mat. Ryggsäkarna vägde ca 32 kg styck. Vårt mål för dag 1 var
Portestugan som ligger ca 17 km från Kvikkjokk. När vi kom dit var det
redan sen kväll, sista timmen hade vi gått i bäck mörker, regnade gjorde
det också. Vi blev anvisade en varsin bädd i stugan av några trevliga
pensionärer. Vi lagade lite mat och somnade efter en hård dag.
Dag två: Vi vaknade när "pensioärerna" var på väg att gå. Vid frukost
märkte vi att Michaels ryggsäck var trasig, en av pensinärerna gav oss
lite tandtråd som vi kunde laga den med (bra tips). Efter en frukost
bestående av grovt bröd och mjukost samt soppa (varma koppen) gick vi
vidare. Michael klagade över en värkande jumske, inge bra. Vi började med
att packa om så jag tog lite mer. Efter ytteligare en stund märkte vi att
det inte blev bättre, nu gav vi upp våra fina planer som lagt upp för
resan och hittade på en ny. Vi gick vidare tills vi kom till en rastplats
som heter Rittak, en oas av grönska på kalfjället. Vi beslöt oss för att
stanna där över natten. Rastplaten bestod av en liten stuga med plats för
fyra personer och ett litet utedass. De här stället har blivit en av våra
favorit ställen.
Dag tre: Sent uppe som vanligt gick vi vidare mot Aktse som ligger vid
Rapadalen. För att komma dit måste man ro ca tre km. När vi kom fram till
sjön fanns det inga båtar. Efter ett tag kom det en båt ute på sjön. När
vi pratade med dom som kom med den båten så kom det en båt till, tack och
lov för det. Annars måste man ro över och hämta en båt och ro tillbaka och
lämna den för att sedan ro en tredje gång över sjön. Väl framme vi Aktjie
fjällstation fick vi ett varmt bemötande av stugväden. Vi stannade över
natten. Här träffade vi "pensionärerna" igen och deras reseldare Sia. Dom
hade varit uppe på Skierfe som är ett fjäll som ligger på norrsidan av
Rapadalen. På kvällen regnade det. Vi träffade tre tjejer som var uppe för
första gången, en av dom var Charlotte Permel, idag känd från TV´s "ett
med naturen". När vi skulle lägga oss slog blixten ner ca 50 m från huset
med en otrolig smäll. Allt blev vitt. Sen kunde ingen sova på en lång
stund.
Dag fyra: När vi kom iväg hade "pensionärena" varit på väg i flera timmar.
Kungsleden som vi nu följde går upp för en brant backe som är ändlös,
klart jobbig start på dagen. Väl uppe på fjället går man på platten en
dryg mil innan det börjar gå nerför. Vädret var inte det bästa och vi var
lite smågriniga. Men när vi kom fram till en liten snölega, då blev livet
bra igen. Barn som man är så kastade vi av oss ryggsäckarna och började
leka i snön.
Ibland önskar man att man tagit med miniskidor. Nu kom också hungern, vi
satte oss vid en jätte sten och spisade mat. När vi satt där hörde vi
röster, vi tyckte att det kom nära ifrån men vi såg ingen. När vi skulle
återvända till maten såg vi att Charlotte med kompisar kom över kanten
högst uppe på fjället flera km bort. Vi kom genast på att här skall det
busas, vi la oss i bakhåll för att skrämmas. När det var dags kom en tjej
ensam hon stannade precis där vi låg och började njutningsfullt att speja
ut över nejden, då slog vi till. Gissa om hon skrek….hade vi varit inom
räckhåll hade det smällt. Efter fem minuter kom de två andra lunkandes.
Hon blev lika arg på dom för att dom inte kom springandes och hjälpte
henne.
Vi satte oss och drack kaffe och skrattade åt allt. Vi gick ner till Svine
där vi tänkte bo för det hade börjat blåsa på sjön och det fanns bara en
båt. Tjejerna trotsade dock vädret och gav sig iväg över sjön. Vi stannade
kvar i raststugan tillsammans med två grabbar från Belgien. Vi kalasade på
de godsaker som vi hade med oss. Vi försökte också översätta ädelost till
egelska…nobelchees! Dom fattade ingenting. Dagen efter skulle vi åka båt
över sjön med en same men han kom inte på utsatt tid utan när vi åt lunch,
han fick vänta.
Nu var vi sena och skulle gå långt, tjejerna hade en timmes försprång. Det
tog vi in på knappt två timmar, sista 9 km gick vi på en och en halv
timme. Väl framme vid Saltaluokta fick vi veta att det var fullt men att
vi skulle kunna få sova på varsin madrass i ett kök. Kanon ! Nu var det
dags för en pilsner och bastu. UNDERBART. Senare på kvällen gick vi till
värdshuset för att prata med våra "vänner" från denna tur. Vi skrapade
ihop vår kassa och köpte så billig öl som möjligt för att få så mycke som
möjligt. Vid elva kom en same dit som vi började prata med. Han bjöd
senare in oss till deras sameby på fest. Det blev en hård kväll med massor
att dricka, 04.15 gick siste samen och vi satt själva kvar. Halv fem gick
vi till "vårat kök".
Dagen efter blev klart jobbigare än vanligt, vi kom iväg halv ett och
orkade bara gå 9 km fram till en raststuga. Den fick bli vårt hem denna
natt. Vi ordnade ved och vatten i vanlig ordning och fick det ganska
mysigt. När vi skulle sova fick Michael en kanon idé, om man knökar kamin
full och drar igen tilluften så ligger det och pyr hela natten. Så blev nu
inte fallet utan det blev olidligt varm, svetten rann och ingen kunde
sova. På morgonen såg vi att vårt ljus som vi hade, hade smällt och lagt
sig ner över bordet.
Dag sju: Nu gick vi tillbaka till Sitojaure där vi fick ro över till Svine
som ligger kanon fint intill sjön. Här tog jag flera fina bilder.
Dag åtta: Tillbaka mot Aktse, men när vi började komma upp på fjället tog
vi kompasskurs mot Skierfe. Vi rastade vi två fina små sjöar. Att komma
upp på Skierfe är något helt fantastiskt utsikten är milsvid, nu hade
solen som hade visat sig någon timme innan försvunnit men det var fin
utsikt ändå. I början var man lite harig och höll sig en bit från kanten,
man har lite respekt för ett stup på 700 meter. Men efter en stund hade
dom hemningarna försvunnit och vi satt och dinglade med bena över kanten.
Här tog vi massor av bilder. "Gå hit!!". Glada och upprymda av denna
upplevelse gick vi ner till Aktse.
Aktse är den plats på jorden som jag upplever störst frid. Man kan inte
förklara det med ord det måste upplevas.
Dag nio: Började med att ro 3 km över lajtaoure. Trots att det är lite
jobbigt är det mysigt att sitta och titta in i Rapadalen. Vi gick sen upp
till Rittak där vi slog läger, samma tanke hade två tyskar. Nästa morgon
gick vi ner till Pårte fjällstation, där var vi helt ensamma inte en
levande själ fanns i närheten. Huset var kallt så vi fick elda för att det
skulle bli varmt. När kylan trycktes ut började huset knaka. Skulle man få
se spöken så var det nu. Tyvärr hade vårt fiskespö pajat under dagen så vi
kunde inte få upp den fisk som lekte över hela sjön.
Nu var det dags för sista etappen ner till Kvikkjokk. Den biten är inte
kul alls, en j-a massa sten och välta träd. Nä fy, finare platser finns
det.
Men väl framme i Kvikkjokk bastade vi. SÅ himla skönt. Som sig bör gick vi
upp till den lilla puben "utsikten". Nu hade vi hittat en ny tältplats i "rosbacken"
alldeles i närheten av stationen.