Fredag 24 maj 2002 började med fika med familjen. Jag hade packat allt jag skull ha med mig dagen innan och allt låg klart i bilen. Jag hällde upp kaffe i en termos och ett par liter saft i flaskor.
Förut när vi bodde i Stockholm var det
bara att åka till starten efter jobbet, men nu krävs det lite mer. Att
börja dagen med fyrtio mil är ingen höjdare. Hemma hade vi inge bra väder,
men när jag hade kommit halvvägs så gassade solen och det blev otroligt
varmt. Efter ca fyra timmar var jag "hemma" i Åkersberga där jag besökte
apoteket för dom sista inköpen. Sen åkte jag hem till Veijo som jag skulle
gå med.
Vi satt ute i solen och började med att byta om och det mödosamma arbetet
med att tejpa fötterna. Allt kändes bra, dom nya kängorna som jag köpt
dagen innan vi gick Ljusnanleden kändes också bra, trotts att jag bara hade
gått fyra mil i dom. Visst var jag orolig för att det skulle straffa sig i
längden, men man måste bestämma sig för nyinköp någon gång.
Vi kom till starten strax norr om Danderyds kyrka vid fyra tiden. Det kändes jättebra att komma dit. Flera kända figurer var där, jag är dålig på namn men där fanns orienteraren, maratonlöparen, tights, blixten, chefen, skåningen, poliserna, Pialena, och många till. Även många nya ansikten fanns det, bl.a. Chris som jag ska berätta mer om senare. Vi saknade flera gamla kompisar från tidigare år, Arja och hennes kompis som alltid har varit med var inte där. Det gjorde mig lite nervös eftersom jag fick sån fin hjälp förra året av Arja. Nu gällde det att dojjerna skulle vara snäll med mig.
Starten var "som vanligt" lite sen. Vi var ca 82 som startade, några skulle inte genoföra marschen. Allt hänger på fötterna, om fötterna håller då klarar man det. Får man skavsår och blåser kan det vara kört, trotts att det finns först klassig hjälp från arrangörerna efter banan. Första kontrollen känns bara som fem minuter bort trotts att det är ca 6 km. Vi hade sällskap med Krister (skåningen) fram till första kontrollen. Andra kontrollen är mer efterlängtad, där får man några mackor och en bulle till kaffet. Man ligger i gräset och bara njuter, det är lätt att man blir kvar där... men det är mer än hälften kvar. Vid Kårsta är det en kontroll bredvid en löparbana där en skola hade tävlingar.. "nästa start är 60 meter, flickor 92" hördes det från högtalarna, nu kände vi oss så sega i bena att vi inte skulle haft en chans mot dessa töser....
Leden som vi följer är Roslagsleden vilket är en av de vackraste leder jag vet. Sista biten avviker vi från leden och går ner till Ullna golfbana. I år hade man kortat av sträckan med ca 2 km för att vi ska slippa gå efter en väg där dom kör alldeles för fort. Det känns som ett klokt beslut.
Vi blev bussade till Domarudden där
förläggningen är placerad för båda nätterna. Efter den vanliga ärtsoppan
gick vi ner för att basta. Det var inte så många där, så det var ganska
lugnt. Vi satt och pratade med en grupp militärer som också hade gått.
Vattnet var förvånansvärt varmt, 17´c, det har ju ingen större betydelse
när man har bastat innan, det var skönt. Halv tolv gick vi därifrån, kanske
inte så smart när man ska upp halv sex på morgonen.
Halv sex är inte min tid på dygnet, men i
dag kändes det ganska lätt. Tejpning, toa, frukost, sen var det dags att gå
till bussen för att åka till start.
När starten hade gått så gäller det att hitta sin takt för denna dag är
tung. Fyra mil är väldigt långt, det kan inte sägas för ofta. Vi hamnade i
ett lite vakuum mellan dom som är snabbast och resten, vi träffade inte på
så många vilket var tråkigt.
Men vid varje kontroll så möter man alla trevliga typer som ställer upp och jobbar med att serva oss vandrare. Ett härligt gäng som återkommer år efter år.
Fyra mil är långt, med idag kändes det inte så farligt. Mina nya kängor fungerade som det var tänkt, jag fick inga problem med benen som jag har fått tidigare. Men inget går upp mot, att komma in på elljusspåret vid Dommarudden och veta att man bara har ett fåtal kilometer kvar, och när man ser det första tältet är lyckan fullgjord.
Så fort som möjligt efter att vi kommit i mål är det dags för bastun. Det blev inte lika sent idag som igår tack och lov. Två timmar senare gick vi upp för att äta och träffa folk. Kvällen slutade ganska tidigt.
Dag tre. Nu går vi genom mina gamla
hemtrakter, det är ju snart två år sen vi flyttade härifrån så det känns
bra med ett återbesök. Jag har gått denna del av leden massor av gånger
både mellan Åkersberga och Dommarudden och Åkersberga och Stava. Efter
Stava har man dragit om leden upp i skogen. Där leden gick förut var det
alltid blött, men nu går den över berget i stället för runt. Som förra året
så blev det en del omvägar och felaktiga vägval. Vid ett tillfälle så
träffade vi på en Engelsman som genast anklagade mig för att han var här,
förvånad undrade jag om han hade följt oss och på så sätt kommit fel. Men
nej, det var mitt fel att han var där över huvudtaget. Hans fru hade tittat
på internet och surfat in på min sida och läst om Roslagsmarschen. Hon blev
så intresserad att hon anmälde dom båda. "som sagt, det var mitt fel....he..he.."
Tyvärr hade hon fått bryta men Chris fortsatte och gick i mål tillsammans
med oss, kul kille. När vi gick i mål var det dags för bastu igen, inte
lika mysig men vad gör man när man älskar att basta.
Vi ses nästa år, då blir det femte gången.