Varje vår vid den här tiden samlas ett
hundra tal tappra vandrare för att gå de nio milen som marschen består av.
Denna gång, min tredje var det 84 personer som kom till start, ett tiotal
skulle inte kunna fullfölja.
Klockan är fyra när jag kommer till
startplatsen som ligger vid Danderyds kyrka utanför Stockholm. Under en
timme fram till starten klockan fem så kommer fler och fler dit. Det är
många kära återseenden, människor man har träffat tidigare år. Det är många
från Finland och i år även ett gäng från Estland som ställer upp. Kvart i
fem kommer så tillsist min kompis Veijo dit, vi har båda gått två gånger
tidigare så vi börjar känna oss rutinerade… fast man blir nog aldrig
rutinerade för detta, vilket kom att visa sig senare.
Tio över fem gick så starten för den 22:a
upplagan av Roslagsmarschen. Just vid denna stund så är alla glada och
förväntningsfulla. De första kilometrarna känner man efter extra noga om
tejpningen på fötterna sitter bra, att man har lagom med kläder på sig, man
kollar att allt känns bra.Spridningen är ganska stor när man kommer fram
till första kontrollen, vissa går jätte fort och vissa tar det lite
lugnare. Vi brukar ligga runt 20 plats. Detta är ju ingen tävling men man
vill ju gå lite fortare än förra året, det målet höll vi.
Fösta dagen tar en genom ett vackert
landskap, vid ett tillfällen gick vi igenom en hage fylld med ett åriga
tjurar. Man får vara glad att dom inte är äldre. På ett annat ställe finns
det gamla hällristningar. I år har man gjort om inkvarteringen så att när
man kommer till etappmålet vid Lövsätra så bussas man till Domarudden där
förläggningen nu är belägen båda kvällarna. Fördelen med detta är att man
har tillgång till bastu och kallbad både fredag och lördag kväll. Nackdelen
är att man inte kommer i säng i tid utan sitter uppe och pratar med folk
halva natten. Någon pilsner slinker också ner till ärtsoppan.
Andra dagen är det väckning vid sex tiden,
tack vare att vi ska tillbaka till samma plats så behöver man inte packa
ihop sina grejer utan de kan ligga kvar. Det ger mer tid till tejpning av
fötter och frukost. Klockan sju gick bussarna iväg till startplatsen vid
Lövsätra, starten gick halv åtta.
Denna dag är inte som de andra, nu är det fyra mil. Det är här det avgörs
om man ska klara marschen eller inte. Den fjärde milen är skoningslös mot
kroppen. Är man inte förberedd och har tränat innan så är det lätt att man
måste bryta. Jag måste erkänna att jag endast har gått en tur innan denna
och det räcker inte för att man ska klara dagen utan besvär. När jag kom i
mål var jag duktigt trött, mina benhinnor värkte ordentligt, fot och
knälederna var också ansträngda.
Väl i mål så stretchade vi noggrant, detta
är viktigt, om inte så låser sig benen ordentligt. Ofta när jag går långt
får jag ont på smalbenens framsida, det gör så fruktansvärt ont. Jag hade
samma problem första gången och då kom jag nätt och jämt i mål.
En ängel kom i min väg.
När benen värkte som mest fick jag hjälp
av en deltagare att lindra mina smärt. Arja som är sjukgymnast och SÅÅÅ
snäll satte 14 akupunktur nålar i mina ben. Det kändes en del men trot om
ni vill, det hjälpte. Dagen efter hade jag så gott som inga problem alls
med benen.
Många tack till dig, Arja.
Efter bastun, pytt i panna och denna
eminenta behandling var det dags för korvgrillning. En stor grill och
massor av hungriga vandrare mumsade på korv och bröd och skålade i lite
medhavd dricka. Kvällen slutade ganska tidigt då man vet vad morgon dagen
har att erbjuda, 27 km tuff vandring.
Dag tre vart lite stressig när vi vaknade
sent, vi hade tack och lov tejpat fötterna kvällen före så det var bara att
packa ihop grejerna och käka frukost. Starten gick klockan 07.30. Stel i
lederna som man var tog vi det lugnt, Veijo drog iväg medan jag höll ett
måttligare tempo. Efter drygt 8 km hade stelheten i benen släppt och jag
kunde öka på tempot en aning. Det blev inga längre raster utan jag knallade
på. Framme vid tredje kontrollen fick vi en felaktig vägbeskrivning då dom
har lagt om rutten detta år. De innebar att vi gick fel och fick gå drygt 2
km extra. När förvirringen var som värst bland några andra vandrare, bl.a.
Esterna kom jag i kapp dem. Eftersom jag är uppväxt i närheten så hade jag
ganska god koll på vart vi skulle gå för att komma rätt. Det blev trots
allt en onödig omväg.
11.39 kom vi fram till Skavlötens
friluftsområde där en varm bastu och ännu mera stretching väntade. Klockan
halv två började diplomutdelningen till oss som klarade även detta år…
Eftersom detta var min tredje gång så köpte jag en guldmedalj. Det var en
kvinna som klarade av sin 15 marsch och en herre som klarade av sin 20
marsch.
Stort tack till en fint genomförd marsch
och på återseende nästa år.