Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva om denna led. Värdelös, onödig,
eller jätte rolig,
Jag får börja från början.
Veijo och jag träffades i Ljusdal. Han körde dit från Stockholm och jag
från Njurunda. Efter att vi hade handlat den mat vi behövde så åkte vi
till Färila. Vi parkerade den ena bilen vid Vallåsberget, den andra tog vi
till Viforsbron där vi svängde in i skogen.
Nu hade vi kommit till start på vårens första vandring, som skulle visa
sig vara mycket mer än vi hade räknat med.
Klockan var fyra innan vi kom i väg så vi tänkte inte gå så långt. Efter
ca fyra km kom vi fram till det man kallat lättare vad, för mig är lättare
vad när man inte behöver byta om. Nu blev vi tvingade att VADA över bäcken
med vattnet forsande över knäna. Tack och lov förblev packningen och vi
torra, men vilken tid det tog...
Väl över fanns ett vindskydd, men det var för tidigt för oss att slå läger
än så vi fortsatte.
Leden var faktiskt riktigt vacker när vi gick längs Ljusnan, ibland gick
leden en bit in. Lagom tills vi höll på att hungra ihjäl kom vi fram till
ett vindskydd till, det låg fint alldeles vid Ljusnan. Det fanns gott om
ved då man röjt massa sly för något år sedan. Nu ångrade man sig att man
inte tog med sig fiskegrejerna, forsen inbjöd verkligen till fiske. Det
fick bli en öl istället... Vi gjorde i ordning en eld som vi så småningom
lagade maten på, det blev isterband, potatissallad och sås..mums.. Till en
så här kort tur får man inte räkna kilon, man tar med sig i överflöd av
det man vill ha.
Efter att ha övernattat i vindskyddet och avnjutit en lyxiös frukost gick
vi vidare. Det var nu det började. Ett vad till som var lite snällare men
otroligt kallt. Det följdes av en dag av uppförsbackar och nedförsbackar.
Det var det värsta backar jag har varit med om. Jag skulle knappt våga åka
slalom nerför dessa backar. Vissa hade ett rangligt räcke men några var
utan. I en backe hade marken under leden rasat ner i älven så vi fick ge
oss utanför leden och klättra upp och förbi. Nu blev även vissa bitar av
leden nere vid älven svårgången då vattnet hade tagit större delar av den
med sig. Att bävrarna hade varit framme och stökat till det i strandkanten
gjorde inte saken säkrare. Vissa bitar såg det ut som om jättarna spelade
plockepinn. Det enda vackra denna dag förutom vi och älven var murklorna
och mosipporna.
Vi passerade två vidskydd under dagen, vid det första nere vid stranden la
vi oss och slöade i solen. Vädret var verkligen på vår sida. Innan vi blev
helt förslöade fortsatte vi med berg och dal banan. När backarna och den
snåriga terrängen vid älven var som mest påfrestande så gick jag och
funderade på vad jag skulle skriva på hemsidan... hade jag skrivit den då
hade det inte blivit snälla ord. Nu har jag fått lite perspektiv på det
hela och ser det roliga.
Klockan han nästan bli åtta innan vi fann kvällens vindskydd. Det låg
överst på en "välta", en plast där man travade upp och mätte timmer innan
man knuffade ner de i älven. Vi hade tur och fick platsens hela historia
berättad för oss av en man som kom förbi. Han var ute och promenerade med
frugan och några bekanta.
Kvällen var härlig, solen lyste länge och den lätta brisen tog hand om
myggen. Vi åt och hade det gott. Jag ska erkänna en sak...vi hade ingen
karta med oss, dels för att man på Ljusdals turistbyrå hade sagt att det
var perfekt markerat och att man inte kunde gå fel och dels för att man
skulle ha behövt två gröna kartor. Snålheten bedrar visheten! Tack vare
historieberättaren viste vi att vi hade cirka en tredjedel kvar av vår
tur. Han talade också om att det fanns björn i närheten...
Nu var det lördagsmorgon och solen lyste även denna dag, man kan alltid
lite på Maj månad. Vi kom iväg sent som vanligt, väcka klocka är inget för
oss.
Efter en timme kom vi fram till en väg där skyltarna tydligt markerade att
vi skulle gå rakt över, men vi såg även markeringar ner efter vägen. Det
bekymrade oss en del, men vi gick rakt fram in i skogen. Här kom leden in
i en annan miljö, det var plattare och mer ängsmark dock inte brukad på
länge. Vi lufsade på och pratade tills vi kom fram till årets skämt. Leden
fortsatte på andra sidan en sjö, cirka 20 meter bort. Det visade sig vara
en förgrening till Ljusnan. Vi hittade efter mycket letande en väg över.
Den krävde dok att man plaskade i lågt vatten över 100 meter. Eftersom jag
inte hade några vadarskor och kängorna inte räckte till så fick jag
tillverka ett par i näver. Nöjd över mitt verk tog vi oss så småningom
över. Det kändes inte riktigt rätt men vi fortsatte. Efter ett tag var vi
säkra på att den här vägen var fel. Det fick vi bevisat för oss när vi
hittade en karta över fiskevårdsområden. Vägen som den stod vid visade sig
vara samma väg som vi sett markeringen på när vi valde att gå in i skogen.
Arga över att ha förlorat nästan fyra timmar följde vi vägen för att gå
den sista biten. Efter tre km träffade vi en farbror som tipsade oss om en
genväg till slutmålet, det visade sig att genvägen slutade med att vi
skulle gå uppför en slalombacke. Härligt slut på en vandring. När vi kom
upp så var vi helt enkelt, slut.
Vi tillbringade sista natten i ett vindskydd nedströms från Färila.
Stället var jättefint.
Jag vet inte om jag vill rekommendera denna led, dels för att man kan gå
fel och dels för att den var snudd på farligt brant i bland. Utan packning
skulle det inte vara några problem men med var den jobbig.
Den hade inte något speciellt att visa heller förutom närheten till en
fantastisk älv.
Ska ni gå den ta med skor för vadning och en vadarstav samt karta.